Februari var en fin månad, med solsken, mello, teater gånger två och god mat. Men det gick kanske lite snabbt?

När solen hade gått ner och det hade blivit mörkt åkte vi ut till den sista julmarknaden: Schloss Hellbrunn. Linda hade frågat sin fysioterapeut vars sambo bor i Salzburg, och han hade tipsat om Hellbrunn och WOW.

När klockan närmade sig 19 kände vi båda att det var dags att åka tillbaka mot Straubing och efter att ha krupit fram på 100:a vägar i 50 km/h på grund av att det snöade så kom vi tillslut hem.

Jag läste ut årets första bok i fredags. Den råkar också vara min favoritbok av min favoritförfattare: Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Den låg till sig på mitt nattduksbord ett tag men i veckan kom jag på den briljanta idén att läsa bok på tåget till jobbet.

Senaste gången jag läste just Min mormor så var i maj 2015. Jag bodde i Örebro, skrev gymnasiearbete och var stressad över hur livet efter gymnasiet skulle bli. Så här närmare 8 år senare vill jag tro att jag fick en annan läsupplevelse tack vare att jag är ju 8 år äldre. För boken har så många dimensioner. Den är stundtals superrolig, som scenen när Elsa och mamma blir eskorterade till sjukhuset av polisen för att polisen tror att mamma har värkar och ska föda Halven. Det var ju inte alls det Elsa menade när hon sa att mamma ska föda barn. Att mamma är chef på just det sjukhuset gjorde allt väldigt mycket roligare. Jag satt på tåget när jag läste den delen och jag behövde anstränga mig mycket för att inte skratta rakt ut. Förhoppningsvis störde jag inte så mycket.

Samtidigt är den sorglig, som när mormor dör trots att döden är hennes nemesis. Elsa blir riktigt arg på mormor då. Hur ska Elsa kunna ta sig till Landet-Nästan-Vaken utan mormor? Eller när Elsa får höra historien om Sam, mannen som jagat henne som den läskigaste skuggan av dem alla.

Det som gör Min mormor till min favoritbok av Backman är Elsa. Hon är nästan 8 år gammal, älskar Harry Potter och rättar skyltar med en röd markeringspenna som hon fått av sin pappa. Hon är annorlunda. Hon vet det för att alla i skolan säger det hela tiden. Och smarthuvuden gillar inte annorlunda barn, så Elsa är bra på att springa. Men att vara annorlunda är en superkraft enligt mormor.

Att skriva en bok med en nästan 8-åring som huvudkaraktär till vuxna som målgrupp måste vara en utmaning. Backman löser det genom Elsas besserwisser-personlighet. Hon kan väldigt många ord som jag gissar att få barn faktiskt kan. Sedan så använder Elsa Wikipedia väldigt mycket.

Att stanna upp,

att se sig omkring,

njuta över blå himmel

och blått vatten.

Det är måndag, jag sitter på tåget som inte är överfullt (det har varit det de senaste dagarna pga av att tåget varit hälften så långt än vanligt) och jag har en bra känsla i kroppen. Det kommer bli en intensiv och händelserik vecka. Kul!

En av de skojiga sakerna som händer i veckan är att jag har fått en förfrågan att hjälpa ett gäng präster att skapa en hemsida till ett pilgrimsläger de planerar. Jag och en av prästerna, som för övrigt vigde mig och min man, ska ha ett videomöte i kväll.

5 år senare

Till våren är det 5 år sedan som jag slutade på Karlskoga Folkhögskola efter två år med webbutveckling. Jag är otroligt tacksam och glad över allt jag lärde mig, alla fina människor och minnen från folkis.

Som med all programmering, egentligen alla språk så glömmer man vissa saker när man inte repeterar. I våras fick jag damma av en del av mina webbutvecklingskunskaper i och med C-uppsatsen men inför det här hemsido-uppdraget, ska jag nyttja alla färdiga komponenter som redan finns.

Att programmera en hemsida själv skulle nämligen ta alldeles för lång tid. Men tack vare folkis och min egna blogg har jag koll på allt som behövs för att skapa en hemsida utan att skriva kod. Så som domännamn och webbhotell. Det är lite olika saker att ha koll på ändå.

Så fort hemsidan är uppe och allt innehåll är på plats ska jag länka den så ni kan se hur slutresultatet blev.