Just nu sitter jag på buss 500 till Karlskoga för att sedan byta buss två gånger till. I och med att det är lång helg åker jag hem till Vålberg redan nu. Vålberg ligger ca 2 mil väster om Karlstad och det är där mamma bor.

Som alltid när jag åker buss lyssnar jag på musik. Just nu är jag inne i en Martin Stenmarks period. Jag vill inte ens tänka på hur många gånger jag har hört hans låtar från albumen Det är så vi pojkar gör när kärleken dör och Septemberland. Inte tillräkligt i alla fall. Jag drömde faktiskt om honom i natt. Jag minns inte vad som hände mer än att jag såg honom och att vi pratade med varandra.

Jag kan ha skrivit det här tidigare men jag gör det igen då. 2005 var jag 11 år när han vann Mello. Jag vet inte on det var tack vare mamma som jag började gilla honom och hans musik eller vad det berodde på. Sedan dess har han och jag gått igenom mycket tillsammans. Eller ja. Hans musik och jag. Dock skulle jag bli så sjult glad ifall han är medveten om hans yngsta följeslagare. För vad jag har förstått är det inte speciellt vanligt att vara 18 eller yngre och gilla Martin Stenmark.

Jag går ju på Risbergska och fram till i höstas satt det uppe gamla foton i den stora korridoren. Fotona var på tidigare elever och i och med att Martin gick på Risbergska satt hans bild där. Varje gång jag gick förbi bilden blev jag riktigt glad och tänkte det att här har Martin också gått. När min franskläre sa att hon haft Martin som elev blev jag ännu gladare. Det är så häftigt.

I alla fall. En dag tog jag bild på kortet och postade det på hans facebooksida.  HAN SVARADE. Jag kan fortfarande inte förstå det men jag har bildbevis ifall min hjärna får för sig att göra allt till en dröm. Jag hade tänkt ta med bilden här i inlägget men jah kom precis på att den är i datorn. Jag skriver på mobilen. Bilden blir när jag kommer till mamma.

Nu ska jag snart byta buss.