Det blev inte teater igår utan film istället. Varje tisdag ordnar min pojkvän en filmkväll i SSU-anda och i sista stund bestämde jag mig att jag ville se på film istället. Filmen vi såg var The imitation game.

Alan Tuning, en ung man med en otrolig matematiskförmåga får jobbet att lösa den omöjliga maskinen Enigma. Enigma var maskinen som tyskarna använde sig av under andra världskriget.

Genom filmen får tittaren lära känna Alan och de personer han har runt omkring sig på ett sätt som gör att alla karaktärer växer genom filmen.

En av mina favoritscener utspelar sig när Alan är yngre. Han och sin allra bästa och enda vän Christopher vid ett träd på skolgården. Christopher läser en bok om chiffer och kryptering som Alan blir intresserad av. Vännen förklarar vad chiffer är för något och Alans svar får tittaren att förstå att Alan inte är som alla andra. Svaret Christopher får är:

”When people talk to each other, they never say what they mean. They say something else and you’re expected to just know what they mean.”

Jag gillade filmen starkt. En av anledningarna är att den lyckas skapa en balans mellan hemska krigsskildringar och hemtrevliga dialoger. Filmer som utspelar sig under krig har en stor tendens att ha för mycket av hemskheter för att jag ska kunna ta till mig filmen. Den är även gjord i Hollywood och har därför klassiska scener som jag alltid gillar. Den mest typiska är när Alan har fått sparken. En efter en av hans medarbetare berättar då att om Alan får sparken så slutar jag med.