Denna bok hittade jag i skolans bibliotek och innan kvällen den dagen hade jag läst halva boken. De första hundra sidorna minns jag som djupa på det sättet att Ann var svårt deprimerad när hon skrev boken. Samtidigt minns jag att jag många gånger började skratta av hennes ordval och formuleringar. Resten av boken var inte alls rolig utan ännu mer smärtsam att läsa. Samtidigt som jag läste den mådde jag själv rätt dåligt psykiskt i och med att jag inte hade vant mig vid Uppsala och skolan ännu.
Ann har Biopolär sjukdom vilket gör att hon pendlar mellan svåra depressioner och hyperaktivitet. Det var i och med SVTs programserie Mina två liv som jag blev intresserad av Heberlein. Någon gång ska jag läsa hennes senaste bok Gud, om vi ska talas vid du och jag måste jag vara helt ärlig. Jag vill även se klart på serien Mina två liv för jag har bara sett det första avsnittet ännu.
Inte mycket av en recension men ett boktisdagsinlägg. Jag hade helt glömt bort att jag läst denna bok utan att skriva om den.
Lämna ett svar