Jag kan äntligen säga att jag har läst alla Harry Potter-böcker utan att säga men inte den sista. Första gången jag läste De vises sten var för sju år sedan på ett scoutläger. Linda, min lilla syster, hade med sig den och av någon anledning lånade jag den och insåg att det här är något bra. Något väldigt bra.
Ett annat HP-minne är från när jag läste Den flammandebägaren under en svensklektion. Jag var precis i slutet när de kommit till kyrkogården och Voldemort får sin kropp tillbaka. Det var otroligt spännande och jag kunde inte lägga ifrån mig den även fast det var under en genomgång. I och med att jag satt längst fram såg läraren att jag läste och bad mig lägga ifrån boken. Minns inte om jag gjorde det eller inte men en svensklärare borde vara glad att man som tonåring läser böcker.
Nu till den sjunde och sista boken. Jag fick den i födelsedagspresent för något år sedan av Nils och Ellen, mina fina och underbara vänner och bestämde mig i januari att nu ska jag den läsas ut. Gick till biblan och lånade ljudboken på 20 CD-skivor. Handlingen kretsar kring uppdraget som Dombledore lämnade till Harry, Hermione och Ron. Att förstöra Voldermorts horrokruxer. I och med att jag hade sett filmen insåg att vissa saker skiljde sig åt och som alltid är boken bättre. (Det finns till och med ett undantag som bekräftar den regeln; Vägen till Jerusalem av Jan Guillo. Filmen om Arn är så mycket bättre än boken)
Lämna ett svar