Efter att jag sett föreställningen Kvinnor över 40 – Vad ska man ha dem till? kan jag bekräfta att den handlar om just det som utlovas från informationen om den. Klimakterium. Statistik. Politik. Romantik. Lite sång, lite dans och kanske lite naket. 

Jag är 19 år och även fast klimakteriet, som var ett av pjäsens centrala handlingsområden, ligger flera decennier framför mig, kände jag mig som en av målgruppen. För jag är en kvinna. Jag kommer tjäna mindre i lön än en man med samma jobb och ha större risk för att få stroke, just bara för att jag är kvinna.

Kvinnor över 40 är en pjäs om feminism, om varför vi kvinnor tillsammans med späckhuggaren är de enda däggdjuren som lever även fast vi inte är fertila. Budskapet förs fram genom korta små pjäser blandat med berättelser, så intima att jag har svårt att veta om de är fiktiva eller skådespelarnas egna upplevelser.

Med mig hem från Kvinnor över 40 – Vad ska man ha dem till? är en sten. En sten var fick alla ta med sig hem som tycker att män inte är bättre än kvinnor. Med mig hem är även ännu ett fantastiskt teaterminne, om den gången när Katrin Sundberg satte sig bredvid mig och började prata om klimakteriebesvär med mig. Innan hon gick sa hon att hon inte såg hur ung jag faktiskt var borta på scenen. 

Merci mes amis