Att sitta under en KRIK-flagg tillsammans med en klasskompis och titta på slutet av filmen Runaway bride är ibland precis det man behöver. Jag var hos mig psykolog i morse och har sedan dess varit helt mentalt slut och därför var jag inte med på idrotten. Det var då som vi satt längs med gympasalsväggen och tittade på film. Väldigt mysigt men hjälp vad jag fick ont i rumpan. 

 

Annars då? Jo, det är väldigt många uppgifter som jag vara gjorda nu de sista veckorna. Därför borde jag inte skriva just här på bloggen utan istället reflektera över de kyrkor vi besökt med teologi- och församlingsspåret. Men av någon psykologisk anledning gör jag inte det. 

 

 

 

Att blogga är inget ont och jag vill ju göra det(annars hade jag inte gjort det) men det är ett väldigt talande bibelord som jag många gånger känner igen mig i.