För varje dag som går tycker jag att det blir svårare och svårare att följa Jesus. I söndags missade jag till och med gudstjänsten för att den var när jag jobbade. Det är den första gudstjänsten jag missat på jättelänge. Just nu känns det som om dessa bible boost-inlägg är det enda som gör att känslan av efterföljelse lever vidare. Efter ett år på en bibelskola borde det jag väl ha koll på vad som menas med att följa Gud, att leva i efterföljelse men jag vet att jag att det krävs ett helt liv för att förstå fullt ut vad som menas. Just ordet efterföljelse får mig både att tänka på förföljelse vilket inte alls är samma sak men också på en underbart härlig tant i 70-års åldern. (En gissning) I april intervjuade jag henne om att hur hennes liv som kristen hade sett ut och fick höra både roliga och otroligt sorgliga berättelser ut hennes liv. 

 

Att följa Jesus handlar om att ha med honom i sin vardag och just nu är den delen otroligt liten. Jag vaknar, äter frukost, tillbringar många timmar framför mobilen och datorn, åker iväg till Karlstad ibland, jobbar ibland. Livet flyter på utan att jag låter Gud styra. Jag gillar att ha kontroll, kanske lite för mycket för mitt eget bästa och att följa Gud är att släppa all kontroll, att lita på att han går före och trampar upp vägen. Jag vet att jag är under Guds beskydd och att jag är mer älskad än vad jag själv kan förstå men när ångesten är som starkast kommer alla mörka känslor tillbaka. De vill få mig att tro att jag inte betyder något alls bara för att jag inte är en tillräckligt bra efterföljare. Ångesten får mig att tro att Hungergames är mitt liv och Gud sitter utanför och skrattar. När ångesten sedan försvinner, försvinner också alla mörka känslor samtidigt som jag har så svårt med att förstå att efterföljelse inte handlar om prestation. För det kan det inte göra va?