Med farfars lånade cykel och en 10-årig liten digitalkamera cyklade jag ut till Risbergska för att se hur det såg ut. Mycket såg precis ut som vanligt men inne i skolan hade många av korridorerna omvandlats till en byggarbetsplats. Att gå i huvudkorridoren fick mig att minnas allt som hänt under mina gymnasieår men också hur mycket som hänt efter min studentdag förra året. Jag ville verkligen inte ta studenten, jag mådde jättedåligt psykiskt och hade svårt att sova i flera veckor. Men jag minns fortfarande dagen som den bästa, och längsta hehe, i mitt liv.

Nästa höst kommer inga 1:or få lära sig hitta mellan korridorerna, få uppleva sin första Å-runda, tvingas lära sig hantera beslutsångesten inför var man ska sitta i matsalen. Risbergska som kommunal gymnasieskola fyllde precis 45 år men när politiker tänkte mer på tomma lokaler och på att sätta samman olika program, tog något fantastiskt slut. I år sprang de sista stunderna ut och nu byggs skolan om för att pass till Komvux och annan vuxenutbildning. Vad som kommer hända med idrottshallen och all utrustning har jag ingen aning om men det jag hoppas är att det kommer till användning någon annan stans.