Jag var på regnbågsmässa i Nikolaikyrkan idag och delar av predikan handlade just om att lägga sig i, att störa, att inte stå bredvid och se på. Mässan hade regnbågens alla färger för att hedra alla de som dog i Orlando och passande nog var gudstjänstens tema ”Att inte döma”. Det är något som jag vill tro att jag är bra på men jag gång på gång måste inse att jag både omedvetet och medvetet. 

 

Jag är jättedålig på att lägga mig i. När jag går runt i affärer och en gång är blockerad av människor går jag hellre en omväg runt klungan än att be dem att flytta lite på sig så att jag kommer förbi. I fredags fick jag stå i en av entréerna till PiP och fråga om att få titta personers väskor. Till en början var det svårt och jobbigt men efter ett tag blev det lättare oh lättare och åtta timmar flöt på rätt snabbt.

 

Jag försöker fundera över frågan här ovanför men jag kommer inte på några bra exempel alls. Mitt politiska engagemang som dock inte är så enormt stor just nu, är något som jag gör för att inte stå och titta på. Självklart finns det som sagt hur mycket mer att göra inom alla politiska områden men att vara med i ett ungdomsförbund (och ett parti) är en början. En av alla saker som känts jobbigt var att skriva om Gud och kristen tro här på bloggen. Jag kan inte sätta ord på vad jag var rädd för bara inse att jag var rädd. Men den rädslan försvann också. För om du som läsare inte vill läsa om kristen tro så behöver du inte fortsätta läsa min blogg.

 

Mässan var jättebra, predikan lika så. Psalmerna började jag nästan gråta av och all färg fick mig att inse att Pride och kyrkan går ihop alldeles fantastiskt bra.