SKAM
Jag är fast. Det tog ett avsnitt och sedan kunde jag inte tänka över något annat än vad som skulle hända i nästa avsnitt. Sofia har varit på mig i flera veckor och sagt att jag skulle börja titta på SKAM för att hon trodde att jag skulle tycka om den. Hjälp vad hon hade rätt.
Hur kan då en norsk serie om gymnasieungdomar vara så bra? Jag har försökt rannsaka mig själv och kommit fram till varför jag fastnat för serien:
- Korta avsnitt
- Igenkänning
- Känslor
- Drama
- Norskan
Korta avsnitt.
Min koncentrationsförmåga är dålig och efter 20 minuter tappar jag fokus. Avsnitten i 1:a säsongen är runt 20 minuter långa vilket gör att jag inte hinner tappa fokus från den.
Igenkänning.
Jag var aldrig den som festade och drack under gymnasiet men jag känner igen mig i andra saker. Som att vara helt galet kär, skoluppgifter och försöka lista ut vem man är.
Känslor.
Jag är en känslomänniska ut i fingerspetsarna och har alltid gillat känslo-draman. Ju fler missförstånd och förklaringstal desto bättre. Dessutom är det fantastiskt skönt att slippa tänka på sina egna känslor för en stund och istället känna det karaktärerna känner.
Drama.
Det händer saker hela tiden och så fort ett drama löser sig börjar ett annat. Samtidigt lyckas de ha mikropauser som gör att det aldrig blir för mycket av något.
Norskan.
Jag är delvis värmlänning och inser att mycket är likt jämfört med så som min mormor och morfar pratar. När jag och mina systrar var små tittade vi norska barnprogram just bara för att vi kunde, i och med att de bodde tillräckligt nära för att få in signalerna. Många av orden är även väldigt roliga att lära sig. Drittsäck till exempel. Skithög ska det tydligen betyda.
Jag letade lite efter pressbilder från serien men hittade inga. Det jag hittade var artiklar som förklarar att skådespelarna inte är sina karaktärer trots att karaktärerna tydligen har egna istagram-profilen. Jag har inte instagram så det var något jag inte visste.
Kommentera