Jag bröt ihop | Klarade inte uppkörningen
En bild som jag gjorde i höstas men som jag ständigt måste påminna mig om
Jag klarade inte uppkörningen och jag vet inte vad jag är mest frustrerad över, faktumet att jag måste göra om det eller att jag började gråta så fort jag kom hem. Fram tills i morse repeterade jag meningarna “Jag är bra hur det än går, jag är stolt hur det än går osv” men ändå reagerade jag som jag gjorde.
Blev både arg, ledsen och besviken på samma gång, fick trots allt i mig lunch men klarade inte av att gå på lektionen. Inför uppkörningen har jag varit nervös men de imorse för jag framför allt förväntansfull. Under uppkörningen kände jag mig säker på det jag gjorde, klarade en backparkering som kändes jättebra men trots min magkänsla gick det alltså inte vägen.
Det jag gjorde fel var min placering på landsväg. Den var för nära mittlinjen. Självklart förstår jag mycket väl varför det är jätteviktigt att hålla sin placering i så höga hastigheter men där och då kändes det som en löjlig skitgrej.
Efter några timmar med alla känslor trotsade jag delen av mig själv som aldrig ville se en människa igen och åkte iväg till SSU. Påvägen dit kom ångesten tillbaka på grund av värmen. Jag måste vara en av extremt få personer som mår dåligt över oförberedda soldagar. Trots att jag visste att det skulle bli varmt kom det ändå som en chock att det var SÅ varmt.
Nu sitter jag på mitt rum, tittar ut genom fönster och fascineras över hur det alltid kan blåsa här i Karlskoga. Mittemot mitt rum står nämligen tre flaggstänger som varje dag visar hur mycket det blåser. För som sagt, det blåser alltid. Snart är tanken att jag ska se på Musikhjälpens tillbakablick som går på TV nu kl. 21.
Jag fick också en chock för att det blev så hastigt varmt. Värmen var liksom påträngande. Klart man blir jätteledsen när man missar! Men du vet ju hur du ska göra; upp på hästen igen. Kram din präst