Välkommen till mig!
Sagt av Jesus
Ännu ett steg närmare
OBS Importerat inlägg från min gamla blogg!
Jag är så nära nu att jag hoppar upp och ner inombords. Min nya blogg kommer heta karinjohannamaria och finnas på karinjohannamaria.se från början av oktober om allt går som jag vill.
Idag har jag exporterat alla inlägg härifrån och importerat dem till min nya blogg. Nästa steg är att köpa webbhotell och exportera bloggen från min lokala server till webbhotellet. Jag kommer använda mig av Binero som är ett av många företag som har webbhotell. Dessutom har de en kampanj just nu och vem vill inte använda sig av kampanjer?
I en vattenpöl
Runt om internatet finns det vattenpölar som jag försöker undvika att gå i flera gånger varje dag. För att unvika dem måste man titta ner i marken för att kunna se var de är. Många gånger slås jag av hur vackert de speglar omgivingen. En basketkorg, en flagga och ett staket. Dessa tre bilder är tagna med min iPhone 6 och sedan inzoomade i Photoshop. Någon gång vill jag testa att ta samma typ av bild men med systemkameran för att jämföra kvaliten.
Jag vill rädda världen
Foto: Caroline Frankesjö
Gång på gång hamnar jag i ett läge där jag stannar upp och funderar över om jag har ett meningsfullt liv. Att bo på folkis gör att ens dagar blir väldigt lika varandra. Frukost kl. åtta till nio, lektion 1, rast, lektion 2, lunch och lektion 3. Bland mina rutiner, tvätt, mathandling och städning känns det då och då som om det just inte är meningsfullt. När jag grubblar och funderar, ifrågasätter jag även varför jag gör det jag gör.
Bloggen exempel vis. Varför bloggar jag? Det enklaste svaret är för att kunna skriva texter som denna. Att ha en plattform att utrycka sig men nu senare även en anledning att utvecklas inom foto. Jag har inte mycket läsare och hoppar i princip upp och ner av glädje om ett inlägg når upp till 50 besökare. Men ändå kommer jag på mig själv med att formulera rubriker för att locka läsare eller skriva om min tro, ett ämne jag vet får många läsare.
Något annat jag ifrågasätter är min utbildning och min dröm att få jobba med programmering. Är det meningsfullt? Kommer det bidra till glädje? För mig? För omvärlden? Agustus Waters, en karaktär från boken The fault in our stars. Hans största rädsla är att bli bortglömd och på något sätt vill jag heller inte bli bortglömd. Jag vill göra skillnad för världen, bli ihågkommen av senare generationer. Vissa kallar det storhetsvansinne eller narcissism, jag kallar det drömmar, hopp och längtan.
En sådan dröm jag har är att få fota djur och natur för WWF eller liknande företag för att hjälpa världens människor att förstå hur fantastisk naturen är. Jag drömmer inte om kändisskap utan bara att få vara med att rädda världen. Trots att det är viktigt att återvinna och släcka lampor, har jag så otroligt svårt att känna att det gör någon skillnad. Hur är det ordspråket går, Många bäckar små…
Just nu består mina dagar av lektioner och vardagsrutiner. Nyss jobbade jag min sista dag på Transcom men redan är det mörkt ute och klockan är 21. Tiden går framåt och jag är rädd för nästa sommar, nästa höst, ja framtiden som helhet. Samtidigt är jag nyfiken. Jag vill vidare. Studera ännu mer programmering, flytta ihop med Leander, bo utomlands, bli förälder.
När jag funderar som jag nu gör, för jag påminna mig själv om att vissa saker ändå är bra som de är. Mina joggingpass till exempel. Det är en ren njutning att få se naturen anpassa sig för hösten. Löven kommer snart ändra färg för att sedan måla hela marken röd, orange, brun och gul. Löpningen är något som ger mig mening i vardagen när andra rutiner känns motsatsen. Därför ska jag ut i morgon innan första lektion kvart i 11.