Klänningen är struken, manuskorten skapade. I morgon är det dags för nobelpresentationen i aulan som jag har skrivit om tidigare. För några år sedan skulle jag har varit fruktansvärt nervös och tänkt över allt som skulle kunna gå fel. ”Tänk om jag ramlar? Om jag säger fel? Eller värsta tänk bara, blir generad och tomatröd i ansiktet?” 

Nu sitter jag istället på mitt rum med ljus tända och är stolt över att jag litar på min egen förmåga. Jag vet att det kommer gå bra även om jag ramlar, säger fel, blir generad eller vad som nu kan tänkas gå fel. Att inse att man har utvecklats så som jag har gjort, det är en härlig känsla. Tänk om jag hade vetat det i 5:an när jag var 10-11 och var tvungen att berätta om min PRAO-dag på pappas jobb inför hela klassen. Brev-utskick var ett ord inte visste fanns då. Mer om det i ett annat inlägg om ni är nyfikna. Gilla inlägget i så fall.  

Nu ska jag antingen börja läsa en ny bok eller skrolla igenom sociala medier innan jag somnar för imorgon ringer mobilen 06.30.