I lördags hände något jag aldrig har varit med om tidigare. Under min rast på jobbet fick jag jättemycket ångest. Jag har haft ångest innan jobbet men den har alltid gått över när jag har börjat jobba. Som tur var, möttes jag av förståelse och tröstande kramar när min rast var slut och jag jobbade inte mer den kvällen/natten. Min vän Anna och hennes man Jonas kom och hämtade mig och vi såg Mello tillsammans.

Dagen innan hade jag nämligen varit vaken 23 timmar. 06.30 gick jag upp för att kunna skriva tenta kl. 08.00 och 17-03.45 jobbade jag. Det blev nästan 11 h. Jag sov sen jättedåligt under natten men vaknade ändå positiv vi 13. När jag väl kom till jobbet var i lördags var jag tröttare än vanligt, jag frös och kunde inte avgöra ifall jag var hungrig eller illamående. Under rasten började ångesten växa sig starkare och starkare och jag fick svårt att andas. Jag grät, ringde mamma och grät ännu mer.

Psykisk ohälsa är på riktigt men jag var ändå nervös för att cheferna inte skulle förstå och därför kräva mig kvar på jobbet. Det hände som tur var inte utan istället fick jag flera sms under kvällen från passchefer som frågade hur jag mådde. Att våga visa sig svag är jobbigt men det är 10 gånger jobbigare på en arbetsplats och att då få massa sms som visar att de bryr sig på riktigt. Det gjorde mig så glad.

Jag trivs på mitt jobb men tyvärr tar det väldigt med energi i och med att det är oregelbundna tider och ofta långa pass. Jag inser att jag borde leta efter ett nytt jobb men jag är samtidigt väldigt rädd för att mista så fantastiska kollegor. Det är mycket tänk om? tankar som virvlar runt i huvudet just nu.