För precis en månad sedan skrev jag de här orden. Tårarna rann och jag var så rädd. Rädslan finns fortfarande kvar men jag är framför allt tacksam över att ha världens bästa farmor och farfar. Det här inlägget är ett kärleksbrev till er. Jag älskar er.

Ta mig hit igen. Jag vill få komma tillbaka, inte bara till platsen men också till tryggheten.

Jag vet inte om jag kommer publicera det här men jag behöver skriva det här. Farmor och farfar: dö inte. Snälla. För jag börjar gråta bara av att skriva det här. Jag kan inte och vill inte tänka på ett liv och en vardag utan er. Även fast vi inte bor i samma stad längre och därför inte ses lika ofta så måste ni veta att jag tänker på er. Fan.

De senaste veckorna har jag blivit påmind om världens dödlighet och att också ni blir äldre. Jag ler lite nu för jag kommer också tänka på i somras när ingen av er hörde vad jag sa. Gång på gång fick jag säga om. Och alla gånger du gissade. Oj så fel och så roligt det blev farfar. Fan.

Jag vet att ni inte kommer leva för alltid men ni får inte dö nu, okej? Än så länge är ni friska och har insett allvaret. I bland är det tur med en läkare i släkten.

Det finns så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill tacka er för. Den kärleken jag har fått vill jag ge tillbaka.

Jag hade tänkt åka och hälsa på över påsk men nu får det bli via facetime istället.

Jag älskar er båda så otroligt mycket. Orden räcker inte till. Det gör fysiskt ont att tänka på hur en tillvaro utan er skulle vara.