När jag och Frida kom till Tv-rummet så var det redan några Ansgariter som satt där så vi var nog fler än fem personer som såg programmet. Dippen var väldigt god, ranch-smak

Oscar och Anis hade en strålande personkemi och deras personligheter kompletterade varandra väldigt bra. Något som jag gillade extra mycket var Anis så kallade studio där artisterna intervjuades innan de gick upp på scenen. De förinspelade klippen hade ett intro och liknade youtubeklipp. Det konceptet gillade jag mycket mer än förra veckans eurovision-inspirerade “vykort”.

Även öppningsnummret och mellanaktern gillade jag. Oscars sångröst passade så bra till stad i ljus-numret. Men trots att jag var bättre förberedd på avskalade och mer intima nummer så saknar jag storslagenheten. 10-tal dansare, mäktiga scenkläder och roliga texter till kända låtar. Mellanaktern var ju i och för sig till musiken av Bransta-city-släckers Kom och ta mig men det blir inte samma sak. Mellokänslan är inte den samma.

Låtarna

Efter att jag hade sett hela Julia Alfridas låt så tyckte jag om den mer än vad jag gjorde efter smygtitten. Texten var en av få låtar med ett viktigt budskap. Hennes klädval förstod jag inte riktigt men scenografin med videofilmerna vägde upp. Hon och Dotter ville jag skulle till final men jag var säker på att det inte skulle bli så.

Typiskt nog så ändrade jag i min tippning efter att jag hade hört låtarna. Jag bytte plats på Frida Green och Patrik Jean vilket gjorde att jag bara fick 3 rätt i stället för 5. Jag måste börja lita på min magkänsla och sluta ändra tippningen för då blir det fel.