Jag läste ut årets första bok i fredags. Den råkar också vara min favoritbok av min favoritförfattare: Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Den låg till sig på mitt nattduksbord ett tag men i veckan kom jag på den briljanta idén att läsa bok på tåget till jobbet.

Senaste gången jag läste just Min mormor så var i maj 2015. Jag bodde i Örebro, skrev gymnasiearbete och var stressad över hur livet efter gymnasiet skulle bli. Så här närmare 8 år senare vill jag tro att jag fick en annan läsupplevelse tack vare att jag är ju 8 år äldre. För boken har så många dimensioner. Den är stundtals superrolig, som scenen när Elsa och mamma blir eskorterade till sjukhuset av polisen för att polisen tror att mamma har värkar och ska föda Halven. Det var ju inte alls det Elsa menade när hon sa att mamma ska föda barn. Att mamma är chef på just det sjukhuset gjorde allt väldigt mycket roligare. Jag satt på tåget när jag läste den delen och jag behövde anstränga mig mycket för att inte skratta rakt ut. Förhoppningsvis störde jag inte så mycket.

Samtidigt är den sorglig, som när mormor dör trots att döden är hennes nemesis. Elsa blir riktigt arg på mormor då. Hur ska Elsa kunna ta sig till Landet-Nästan-Vaken utan mormor? Eller när Elsa får höra historien om Sam, mannen som jagat henne som den läskigaste skuggan av dem alla.

Det som gör Min mormor till min favoritbok av Backman är Elsa. Hon är nästan 8 år gammal, älskar Harry Potter och rättar skyltar med en röd markeringspenna som hon fått av sin pappa. Hon är annorlunda. Hon vet det för att alla i skolan säger det hela tiden. Och smarthuvuden gillar inte annorlunda barn, så Elsa är bra på att springa. Men att vara annorlunda är en superkraft enligt mormor.

Att skriva en bok med en nästan 8-åring som huvudkaraktär till vuxna som målgrupp måste vara en utmaning. Backman löser det genom Elsas besserwisser-personlighet. Hon kan väldigt många ord som jag gissar att få barn faktiskt kan. Sedan så använder Elsa Wikipedia väldigt mycket.