Jag läste ut årets första bok i fredags. Den råkar också vara min favoritbok av min favoritförfattare: Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Den låg till sig på mitt nattduksbord ett tag men i veckan kom jag på den briljanta idén att läsa bok på tåget till jobbet.

Senaste gången jag läste just Min mormor så var i maj 2015. Jag bodde i Örebro, skrev gymnasiearbete och var stressad över hur livet efter gymnasiet skulle bli. Så här närmare 8 år senare vill jag tro att jag fick en annan läsupplevelse tack vare att jag är ju 8 år äldre. För boken har så många dimensioner. Den är stundtals superrolig, som scenen när Elsa och mamma blir eskorterade till sjukhuset av polisen för att polisen tror att mamma har värkar och ska föda Halven. Det var ju inte alls det Elsa menade när hon sa att mamma ska föda barn. Att mamma är chef på just det sjukhuset gjorde allt väldigt mycket roligare. Jag satt på tåget när jag läste den delen och jag behövde anstränga mig mycket för att inte skratta rakt ut. Förhoppningsvis störde jag inte så mycket.

Samtidigt är den sorglig, som när mormor dör trots att döden är hennes nemesis. Elsa blir riktigt arg på mormor då. Hur ska Elsa kunna ta sig till Landet-Nästan-Vaken utan mormor? Eller när Elsa får höra historien om Sam, mannen som jagat henne som den läskigaste skuggan av dem alla.

Det som gör Min mormor till min favoritbok av Backman är Elsa. Hon är nästan 8 år gammal, älskar Harry Potter och rättar skyltar med en röd markeringspenna som hon fått av sin pappa. Hon är annorlunda. Hon vet det för att alla i skolan säger det hela tiden. Och smarthuvuden gillar inte annorlunda barn, så Elsa är bra på att springa. Men att vara annorlunda är en superkraft enligt mormor.

Att skriva en bok med en nästan 8-åring som huvudkaraktär till vuxna som målgrupp måste vara en utmaning. Backman löser det genom Elsas besserwisser-personlighet. Hon kan väldigt många ord som jag gissar att få barn faktiskt kan. Sedan så använder Elsa Wikipedia väldigt mycket.

I början av sommaren lånade jag böcker från stadsbiblioteket. En kombinerad ”Hjälp jag ska börja jobba på riktigt” och ”Det här är sista sommaren som student” resulterade i att jag bara lånade tonårsböcker.

Midnight sun började jag läsa i slutet av juni men att läsa ca 700 sidor på engelska tog sitt tag. Närmare bestämt en månad och några dagar. I och med att Twilight var väldigt viktigt för mig när jag var tonåring -eller ja, det är fortfarande viktigt för mig – så hade jag gillat boken oavsett vad som stått. Handlingen visste jag ju mer eller mindre i och med att boken berättar Twilight från Edwards perspektiv.

Efter Midnight sun började jag läsa Under Londons broar av Jojo Moyes. Den var långt i från en av hennes bästa böcker men ändå läsvärd. Framför allt blev jag besviken på slutet. Det kändes inte realistiskt utan alldeles för ”och så levde de lyckliga…”

Nu läser jag Casandra Clares The red Scrolls of Magic. Den andra boken av Cassandra som jag lånade: Chain av gold, har jag faktist lämnat tillbaka redan för att jag insåg att jag inte skulle hinna med att läsa ut båda två på mindre än 1 månad. Dock ska boken vara tillbaka på tisdag tror jag. Som tur är, är den lättläst och inte över 400 sidor vilket talar för att jag kommer hinna läsa ut den.

Idag bjöd jag mamma på bio. Vi såg Downton Abbey a New Era och vad den var bra. Allt jag förväntat mig plus lite till.

I och med pandemin har det ju inte blivit så många biobesök senaste åren. Synd tycker jag för jag insåg att 2 timmar i en biosalong går mycket snabbare än två timmar framför tv:n i vårt vardagsrum. Ett nedsläckt rum, den stora filmduken, ljudsystemet. Allt bidrar till känslan av att vara helt uppslukad av filmen. Innan bion var (och efter för den delen) jag orolig och hade lite ångest över att komma tillbaka till Uppsala. Alla känslor inför att börja jobba har kommit smygande de senaste dagarna. Men under två timmar där i biomörkret fanns bara glädje, förväntan och ledsamhet.

För några år sedan när bloggen var ny recenserade jag nog en film i veckan men nu vet jag knappt vad jag ska skriva. Därför kommer här en punktlista med känslor och tankar jag fick under filmen.

• Att göra en film i en film blev lite för meta-aktigt men ändå roligt.
• Den dagen Maggie Smith dör på riktigt kommer vara en sorglig dag.
• Vissa av karaktärerna vet jag bara vad de heter i efternamn som Mrs. Patmore.
• Både Mary och Violet valde bort otrohet.

Mer än två decennier efter att den släpptes såg jag Top Gun idag. Varför jag inte har sett den tidigare vet jag inte men ja, det har bara inte blivit av. Men ikväll hände det. Klockan är 00:44 så tekniskt sätt är det väll nästa dag men i alla fall. Leander är inte hemma och svarade bara 80-tal när jag skrev och berättade att jag skulle se filmen.

Min slutsats är att jag gillar 80-talsfilmer inklusive Top Gun. All musik har jag hört massor med gånger utan att veta att den kom från filmen. Ingen av karaktärerna var speciellt kompletta men det gjorde mig inget. Jag förstår varför så många ville bli piloter efter att ha sett filmen.

Tankar efter filmen

Strid. Krig. Försvar. Vapen. Allt kändes lite för glorifierat. Sverige håller på att ansöka om Natomedlemskap för att säkerhetsläget anses kräva det. Kanske är det naivt av mig men jag tror inte på vapen. Jag hade inte försvarat ”mitt land” och inte heller kräver jag att någon annan gör det heller. Samtidigt är jag nog tacksam över det svenska försvaret. Alla män och kvinnor som är redo att försvara Sverige ifall det behövs.

Men tillbaka till musiken. Jag kände att det blev lite väl deppig stämning här i mina tankar. Lyssna och njut.

Förra veckan såg jag ESC för första gången på flera år. Förra året var vi iväg till Viby, året innan det var det inställt och 2019 minns jag faktiskt inte ens om jag såg det. Därför kände jag mig nästan lite ovan till en början men efter första semifinalen, kom jag ihåg varför jag gillar ESC.

Tävligen startades för att ena Europa efter andra världskriget och i år blev det så tydligt att se det. Alla länder visade sin kärlek till Ukraina och det var så fint att se tyckte jag. Eurovision är fest, paljetter och glitter men rymmer också allvar, samhällskritik och missnöje.

En av mina absoluta favoriter var Serbien:

Det lilla jag vet om låten är att den kritiserar skönhet och sjukvård men wow vilket nummer.

Frankrikes låt gillade jag inte alls tyvärr men Finland och Storbritannien levererade. Levererade tyckte jag också pojkbandet från LPS från Slovakien.

Det ska bli väldigt intressant att se vad som händer nästa år. Jag tror ESC inte kommer kunna hållas i Ukraina utan att landet arrangerar tävlingen i ett annat land. Frågan är bara var.