Idag bjöd Ardalan Schekarabi, Sveriges socialförsäkringsminister in till AW på sin Facebooksida tillsammans med Lenda Endre. Det var ett intressant och inspirerande samtal på ämnen som: Tunn is, kulturens roll i en demokrati och pandemins påverkan på samhället.

Tunn is

Är en serie med Lena Endre i huvudrollen som kom ut förra året. I serien spelar Lena Sveriges utrikesminister som medverkar på Arktiska rådets möte om att stoppa förslaget om att borra efter olja utanför Grönland, platsen där serien också utspelas. Jag har sett serien och älskade den. Den är otroligt spännande och satte fokuset på klimatet och komplexiteten i frågan. Ett serie-tips! Finns på tv4play och Cmore.

Kultur och demokrati

Både Lena och Ardalan berättade om hur kultur har och fortfarande används som ett sätt att kontrollera befolkningen. Ett ämne som berörde mig mycket. Ämnet fick mig att tänka på mitt första SSU-läger sommaren 2013. Då håll jag ett tal på ämnet Kunskap är makt och jag står fast vid det budskapet. Utifrån att få ny kunskap är bibliotek viktiga och genom att kontrollera vilka böcker som finns tillgängliga på biblioteken, kontrolleras indirekt också åsikter.

Corona och samhället

Ensamhet, videomöten och att jobba-hemifrån. Något som jag kom att tänka på när de samtalade om hur det är att jobba hemifrån, är internetuppkopplingens betydelse. Utan internet skulle det här inlägget inte vara möjligt, inte heller skulle jag ha kunnat lyssna på AW-samtalet. Igår läste jag på nyheterna om en pensionär som inte kunde boka tid för vaccinering för att hon inte hade någon smart phone och därför inget mobilt Bank ID. Digitalisering och samhälle är ett ämne som jag tycker är väldigt viktigt och jag blev påmind om det under samtalet.

Efter AW-stunden insåg jag hur mycket jag saknar att vara politiskt engagerad. Att diskutera politik, lära sig nya saker, umgås med vänner som man delar ideologi med. Sedan jag flyttade från Karlskoga och SSU Möckeln så har jag satt mitt politiska intresse på paus. Kanske är det dags att bli aktiv igen?

Jag såg en dokumentär på Netflix idag: The social dilemma. Delvis såg jag den för att en lärare rekommenderade att vi skulle se den och dels för att studierna inte riktigt har dragit igång än. Plus att jag har PMS och egentligen bara vill strunta i allt.

I alla fall. Dokumentären handlar om sociala medier och dess hot mot demokratin. Det mesta som togs upp visste jag mer eller mindre sedan tidigare. Ni kanske minns att jag läste en kurs i sociala medier hösten 2018? Då gjorde jag en 5 minuter lång video på ämnet kopplat till beroenden.

Mina tanker efter dokumentären är att:

1. Sociala medier-beroende och mobilberoende borde verkligen börja klassas som ett medicinskt beroende av världshälsoorganisationen.
   
2. Bättre lagar och regler måste skapas och det snabbt för att rädda oss från oss själva.
   
3. Psykologin bakom algoritmerna är så intressant
   
4. Jag önskar verkligen kunna bidra till att göra teknikindustrin mer ansvarstagande

Beroenden

I iPhones finns något som kallas för skärmtid där du som användare kan gå in och se exakt hur mycket tid du spenderar med din mobil. Min genomsnittliga tid är precis under 3h/dag. Där finns det också möjlighet att sätta tidsbegränsningar för specifika appar. Det har jag gjort flera gånger men stängt av det. Samma sak med schemalagd skärmtid. Den funktionen har jag satt på och av många gånger.

Det svåra med sociala medieberoende är att det är kollektiv beroende. HELA SAMHÄLLET ÄR BEROENDE. Mamma har fått stänga av wifi:t innan dom går och lägger sig för att hon har kommit på min 9-åriga lillebror med att sitta och titta på youtube mitt i natten. Min pojkvän har påpekat mitt eget beroende i flera år. Så fort han tar min mobil så får jag abstinensbesvär. Fysiska, faktiska abstinensbesvär.

Lagar

Något som lyfts i dokumentären är den bristande lagstiftningen. Som det ser ut idag skyddas inte vi som användare utan lagstiftningen gynnar istället företagen. Ett förslag som nämndes är att skatta data.

Psykologin bakom sociala medier

Tydligen kallas det för övertalningsteknik och jag tycker det är så otroligt fascinerande. Lika fascinerande som jag tycker det är med reklam. Vår förmåga att ändra beteende är det som driver sociala medier. För det är inte gratis bara för att vi som användare inte betalar något. Företag betalar enorma summor pengar för att få synas i våra flöden. Flödet i sig självt är sedan skapat för att hålla oss fast. Scrollningen, rekommenderade videos och inlägg. Notifikationer. Var enda liten detalj, allt är skapat med ett enda syfte. Att hålla oss fast så att vi kan se mer annonser och dom tjäna ännu mer pengar.

I dokumentären intervjuades flera personer som tidigare hade jobbat på dom stora teknikföretagen och till och med dom berättade hur dom inte kunde stå emot deras egna övertalningstekniker. Då är det på riktigt!

Rädda världen med teknik

Jag erkänner att jag valde rubriken för att flörta med Google och förbättra min sökoptimering. Förlåt.

I dokumentären intervjuas bland annat grundaren för Humane Technology: Tristan Harris. Bara efter att ha tittat minimalt på deras hemsida känner jag mig ändå hoppfull. Jag önskar verkligen att få jobba med något sådant i framtiden och jag hoppas verkligen att sociala medier kommer finnas krav som ett verktyg för gemenskap och samarbete. För det finns så mycket fantastiskt med teknik och med sociala medier.

För nästan en månad sedan, 23 juni besökte jag 22 juli-sentret i Oslo. Det var en känslosam upplevelse men jag är väldigt glad över att jag prioriterade det.

Idag är det 8 år sedan terrorattentatet i Oslo och därför tänkte jag dela mig av några bilder som jag tog.

• 

• 

• 

• 

• 

När jag gick där inne blev jag påmind om att de flesta av dem som mördades var ungdomar som jag. Politiskt aktiva på ett sommarläger. Jag har också varit på sommarläger, båda gångerna efter 2011.

För fyra år sedan satt jag i en bil påväg hem från mormor och morfar. På radion hörde jag om allt som hänt i Norge.

Idag är det 4 år sedan ungdomar, som jag och mina SSU-vänner, var på läger. Vissa kom inte hem.

– Text från min facebook. 22 juli 2015

I dag er det åtte år siden terrorangrepet i regjeringskvartalet og på Utøya. Åtte år siden 77 familier mistet sine…

Slået op af AUF i Søndag den 21. juli 2019

 

Idag skrev jag tenta i delkursen Svenskan i rid och rum. Sista frågan handlade om språkligt förtryck och vilka konsekvenser det kan få på ett språk och för en individ.

 

I 19 dagar till finns filmen Sameblod på Svtplay. ”Sverige, 1930-talet. Samiska Elle Marja går på internatskola med sin lillasyster och ska snart ta över som renskötare i familjen. Samtidigt drömmer hon om ett annat liv, långt borta från skolans kadaverdisciplin och bybornas förakt för samer. När det börjar göras rasbiologiska undersökningar på skolan bestämmer sig Elle Marja för att lämna allt, flytta till Uppsala och bli svensk.”

 

Jag skäms. Jag skäms för hur Sverige såg på samer och hur den svenska skolan har bidragit till självhat, förnedring och kränkningar. Jag skäms för rasbiologin. Jag skäms för hur lite man får läsa om detta maktförtryck i skolan idag men samtidigt är jag väldigt tacksam över filmen Sameblod. Om detta må vi berätta!