Sökresultat för: Ångest

Folk med ångest

Fredrik Backman och jag

Innan jul träffade jag Fredrik Backman. Han är författare och ett geni. Ett geni på att sätta ihop ord till fraser, fraser till meningar, meningar till stycken och stycken till en bok. Bara att kunna göra det är tillräckligt för att ses som geni i mina ögon och när man då gör det så att jag både skrattar och gråter, då är man verkligen ett geni.

Du kanske känner igen hans namn och tänker “Kan det vara han som skrev En man som heter Ove”? Det stämmer plus ett antal andra böcker som alla har varit min favoritbok efter att jag läst klart den.

I dag läste jag hans senaste: Folk med ångest. Jag vet inte om det var titeln eller tanken på att få läsa en till bok av mitt favoritgeni som gjorde att jag väntade med att läsa boken. Ångest är ju lite skrämmande. Speciellt när man (läs jag) har eller nyligen har haft ångest vill man (läs jag igen) ju inte läsa om ångest. Det kan också ha varit min lilla klimatängel som numera sitter på min axel och försöker guida mig i att ta vettiga beslut ur ett klimatperspektiv som gjorde att jag inte köpte boken när den kom ut.

Men när en bra bokhandel hade signering med Fredrik Backman precis innan jul så som stora bokhandlar vanligt vis har, ja då struntade jag i klimatängeln och köpte boken ändå.

Jag ska göra ett försök till att beskriv den här boken utan att avslöja handlingen. För handlingen är rätt hoppig men väldigt genialiskt så som bara Fredrik Backman kan få en handling att bli. Som titeln kanske avslöjar så handlar den om folk med ångest, men kanske mest om idioter. För vi alla är bra på att kalla både oss själva och andra för just idioter. Och visst är man en idiot om man försöker råna en kontantfri bank?

Boken handlar alltså om folk med ångest, om idioter men också om ett gisslandrama under en lägenhetsvisning.

Jag läste ut den i dag och blev golvad av både skratt och gråt. Det är inte många böcker som har fått mig att gråta men denna är en av få. När tårarna rann nerför mina kinder och immade igen mina glasögon bestämde jag mig för att försöka göra mitt absolut bästa till få så många som möjligt till att läsa den. Inte för att det är en av de roligaste böckerna jag har läst utan för att den handlar om just det den handlar om. Om idioter, ett gisslandrama och om ångest.

“Jag tror tyvärr att de flesta människor fortfarande kommer få större sympati från kollegor och chefer på sin arbetsplats om de ser hängiga ut en morgon och säger ‘jag är bakfull’ än om de berättar ‘jag har ångest’. Men jag tror att vi möter människor på gatan varje dag som känner samma sak som du och jag, många av dem vet bara inte vad det är”

Fredrik Backman, sida 331



Det här är alltså inget boktips. Det är en önskan om att så många som möjligt läser den här boken och börjar plantera äppelträd, även fast vi vet att jorden går under imorgon. (Om ni läser boken kommer ni fatta exakt vad äppelträd har med saken att göra.)

Psaltaren 6:3-7

Fastan pågår och jag mår sämre än jag gjort på länge.
I all ångest hittar jag tröst i dessa ord från bibeln.


Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös, bota mig, Herre, min kropp tvinar bort
och min själ är fylld av skräck -o Herre, hur länge?
Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv,
hjälp mig i din godhet,
ty ingen åkallar dig bland de döda.
Vem lovsjunger dig i dödsriket?
Jag är matt av mitt suckande.
Jag dränker min bädd i tårar var natt, sängen dryper av gråt.

När kroppen inte orkar mer

I lördags hände något jag aldrig har varit med om tidigare. Under min rast på jobbet fick jag jättemycket ångest. Jag har haft ångest innan jobbet men den har alltid gått över när jag har börjat jobba. Som tur var, möttes jag av förståelse och tröstande kramar när min rast var slut och jag jobbade inte mer den kvällen/natten. Min vän Anna och hennes man Jonas kom och hämtade mig och vi såg Mello tillsammans.

Dagen innan hade jag nämligen varit vaken 23 timmar. 06.30 gick jag upp för att kunna skriva tenta kl. 08.00 och 17-03.45 jobbade jag. Det blev nästan 11 h. Jag sov sen jättedåligt under natten men vaknade ändå positiv vi 13. När jag väl kom till jobbet var i lördags var jag tröttare än vanligt, jag frös och kunde inte avgöra ifall jag var hungrig eller illamående. Under rasten började ångesten växa sig starkare och starkare och jag fick svårt att andas. Jag grät, ringde mamma och grät ännu mer.

Psykisk ohälsa är på riktigt men jag var ändå nervös för att cheferna inte skulle förstå och därför kräva mig kvar på jobbet. Det hände som tur var inte utan istället fick jag flera sms under kvällen från passchefer som frågade hur jag mådde. Att våga visa sig svag är jobbigt men det är 10 gånger jobbigare på en arbetsplats och att då få massa sms som visar att de bryr sig på riktigt. Det gjorde mig så glad.

Jag trivs på mitt jobb men tyvärr tar det väldigt med energi i och med att det är oregelbundna tider och ofta långa pass. Jag inser att jag borde leta efter ett nytt jobb men jag är samtidigt väldigt rädd för att mista så fantastiska kollegor. Det är mycket tänk om? tankar som virvlar runt i huvudet just nu.

Vecka 44 – 2018

Födelsedagsfrukost

Måndag

Sovmorgon, fransk grammatik och serietittande med Leander. Inviger min dataskärm med att titta på Vår tid är nu tack vare att föreläsningen är inställd.

Tisdag

Möte på förmiddagen och jobb på kvällen. Förhoppningsvis lite plugg däremellan.

Onsdag

Sovmorgon och plugg, plugg, plugg. Möte med min mentor kl. 15 för att planera veckan. På kvällen ska jag och Anna lyssna på Mikeal Strandberg på Stadsbiblioteket.

Torsdag

Mera studier och även tvättid på eftermiddagen.

Fredag

Jobb på kvällen och säkert plugg innan

Lördag-Söndag

Ledig på lördag då jag bytte bort ett långt pass. Ibland får man prioritera hälsan istället för ekonomin. På söndag jobbar jag hela dagen.

 

Tillbakablick

 

Lunch med Leander på Panini inne på St Pärs Gallerian

Förra veckan handlade överraskande nog om min födelsedag. 22 år fyllde jag och måste säga att jag inte känner mig ett dug äldre än förra måndagen. Det kommer komma ett längre inlägg om min födelsedag men jag vill redan nu skriva att det var den bästa födelsedagen på länge tack vare min pojkvän och fina vänner.

 

I lördags var tanken att jag skulle vara med på avtackninsmiddagen av Bosse som slutar som föreståndare och huvudpräst men jag fick flera ångestattacker under gudstjänsten och blev alldeles för rädd att få fler. Därför blev det en lugn kväll framför Doctor Who som jag ser om. Den 11:e Doktorn är den allra bästa enligt mig. Vem är din favorit?

 

I går såg jag på Vaiana på Netflix och nu har jag How far I’ll go på repeat. När jag väl vill lyssna på musik är det just på en och samma låt gång på gång. Kanske också därför jag inte lyssnar på musik så ofta. Filmen tyckte jag var riktigt bra men det fick mig verkligen att fundera på om en själv har ett liknande uppdrag/kall i livet. Jag vet vad jag drömmer om att jobba med men just nu tvivlar jag på om det är en dröm som jag kommer kunna uppfylla. Hur ska man kunna veta vad man vill jobba med när det enda jag har gjort och känt mig bra på är att studera? 

Det finns hopp

Jag har köpt sommarpasset idag som gör det möjligt att bada på Fyrishovs utebad hur mycket jag vill fram till sista augusti. Jag visste inte ens om att det fanns förens tidigare idag när jag kollade upp hur mycket det skulle kosta att bada där. De senaste dagarna har varit fruktansvärda här i Uppsala och jag har inte orkat göra något mer än att titta på Call the Midwife. Men. Idag pratade jag med mamma och hörde hur jag själv lät när jag sa att det inte alls var samma sak att bada på Fyrishov som i Slyte.

 

Slyte kommer alltid vara det bästa badstället på jorden men idag insåg jag det näst bästa stället. Dessutom tog det knappt 15 minuter att cykla dit. I bland får man anpassa sig efter ens situation och gör det bästa som går. Därför sitter jag nu mer mitt fönster på vid gavel och alla saker som stod på fönsterbrädan står nu på golvet.

 

De senaste dagarna har jag haft ångest, både riktigt jobbig ångest så nära panikångest jag kommer utan att spy men också lite “lättare” ångest som fått mig att ifrågasätta om jag är på rätt plats. Idag kan jag konstatera att ja, jag är exakt där jag ska vara. Att flytta hit igen har varit tuff, riktigt tufft vissa dagar. Dagar och stunder har jag gråtit konstant och det har känts som om jag aldrig kommer att bli glad igen. Jag har längtat tillbaka både till Karlskoga och till Vålberg.

 

Men jag är där jag ska vara och ler åt att jag just nu mår bra och för att jag ska jobba imorgon igen. Nu, borsta tänderna och ett avsnitt till.

mer