Dagen innan jag skulle börja jobba hade jag jättestark ångest och grät till och från hela dagen. Det var 30 grader ute och jag hade försökt gå upp så tidigt jag bara kunde. Värmen gjorde att jag inte kunde somna kvällen innan och därför sov jag till åtta. Tanken på att gå upp halv 6 dagen efter fick mig att tokgråta.

Men måndagen kom och värmen försvann. Den första veckan var stundtals jobbig med ångest över allt jag skulle missa pågrund av jobbet. Men dagarna rullade på och jag kom snabbt in i vardagsrutinerna och insåg att jag oftast hade energi kvar efter jobbet till att göra mer än att bara laga mat.

En tisdag i början av juli kom jag hem från jobbet och kände för att sminka mig. Det gjorde jag också och var med Leander tills jag behövde gå och lägga mig.

Fyrishov

Jag och Frida köpte sommarpasset på fyrishov och i brist på värme så åkte vi dit några gånger för att simma och värma oss i bastun. En söndag började det spöregna och trots regnjacka såg min klänning ut så här när jag kom hem.

6 snabba

• 

• 

• 

• 

• 

• 

Studierna har börjat, sommarjobbet är slut. Väckarklockan ringer inte längre innan klockan 06 men jag mår bra ändå. För det är ju så att förändringar är mer eller mindre svåra för mig.

Ångest av förändringar

Söndagen innan jag skulle börja jobba grät jag hela kvällen och hade jättemycket ångest. I söndagskväll hade jag också ångest och grät. Tack vare tända ljus och Martin Stenmarcks musik kunde logiken i mig lugna känslorna i mig om det visst kommer gå bra att börja plugga igen.

Oftast är det så att jag logiskt sett förstår att ångesten är orimlig, oproportionell eller ologisk medan känslan säger motsatsen. Nog om ångest.

Distansstudier igen

Studierna är igång igen och vi har till och med en lärare som vi hade förra terminen. Tryck och familjärt. Dessutom är det fortfarande på distans vilket jag både tycker är skönt och tråkigt på samma gång. Skönt för att jag slipper pendla och betala pendelkort. Tråkigt för att jag saknar mina kursare.

Nu under sommaren har jag kommit fram till att jag är extrovert men att nya sociala sammanhang är väldigt energikrävande. Jobbig kombo eller hur?

Digital kalender

Nytt för denna termin är att jag inte har köpt någon analog kalender. För att vara väldigt teknikintresserad och studera IT så har jag faktiskt aldrig använt mig att digitala kalendrar. Visst schemat har varit digitalt men jag har alltid haft min fysiska kalender där jag fyllt i föreläsningar, tvättider och dejter med Leander. Allt viktigt med andra ord.

Till en början använde jag Google Kalender men jag upptäckte igår att mitt gym bara kan exportera bokade pass till kalendern som tillhör min mobil. Därför har jag nu bytt till iCloud-kalendern och ägnade säkert en halvtimma igår åt att synka mobilens kalender med datorns. Tydligen var iCloud inte påslaget automatiskt.

Innan jul träffade jag Fredrik Backman. Han är författare och ett geni. Ett geni på att sätta ihop ord till fraser, fraser till meningar, meningar till stycken och stycken till en bok. Bara att kunna göra det är tillräckligt för att ses som geni i mina ögon och när man då gör det så att jag både skrattar och gråter, då är man verkligen ett geni.

Du kanske känner igen hans namn och tänker ”Kan det vara han som skrev En man som heter Ove”? Det stämmer plus ett antal andra böcker som alla har varit min favoritbok efter att jag läst klart den.

I dag läste jag hans senaste: Folk med ångest. Jag vet inte om det var titeln eller tanken på att få läsa en till bok av mitt favoritgeni som gjorde att jag väntade med att läsa boken. Ångest är ju lite skrämmande. Speciellt när man (läs jag) har eller nyligen har haft ångest vill man (läs jag igen) ju inte läsa om ångest. Det kan också ha varit min lilla klimatängel som numera sitter på min axel och försöker guida mig i att ta vettiga beslut ur ett klimatperspektiv som gjorde att jag inte köpte boken när den kom ut.

Men när en bra bokhandel hade signering med Fredrik Backman precis innan jul så som stora bokhandlar vanligt vis har, ja då struntade jag i klimatängeln och köpte boken ändå.

Jag ska göra ett försök till att beskriv den här boken utan att avslöja handlingen. För handlingen är rätt hoppig men väldigt genialiskt så som bara Fredrik Backman kan få en handling att bli. Som titeln kanske avslöjar så handlar den om folk med ångest, men kanske mest om idioter. För vi alla är bra på att kalla både oss själva och andra för just idioter. Och visst är man en idiot om man försöker råna en kontantfri bank?

Boken handlar alltså om folk med ångest, om idioter men också om ett gisslandrama under en lägenhetsvisning.

Jag läste ut den i dag och blev golvad av både skratt och gråt. Det är inte många böcker som har fått mig att gråta men denna är en av få. När tårarna rann nerför mina kinder och immade igen mina glasögon bestämde jag mig för att försöka göra mitt absolut bästa till få så många som möjligt till att läsa den. Inte för att det är en av de roligaste böckerna jag har läst utan för att den handlar om just det den handlar om. Om idioter, ett gisslandrama och om ångest.

”Jag tror tyvärr att de flesta människor fortfarande kommer få större sympati från kollegor och chefer på sin arbetsplats om de ser hängiga ut en morgon och säger ’jag är bakfull’ än om de berättar ’jag har ångest’. Men jag tror att vi möter människor på gatan varje dag som känner samma sak som du och jag, många av dem vet bara inte vad det är”

Fredrik Backman, sida 331

Det här är alltså inget boktips. Det är en önskan om att så många som möjligt läser den här boken och börjar plantera äppelträd, även fast vi vet att jorden går under imorgon. (Om ni läser boken kommer ni fatta exakt vad äppelträd har med saken att göra.)

Fastan pågår och jag mår sämre än jag gjort på länge.
I all ångest hittar jag tröst i dessa ord från bibeln.

---

Förbarma dig, Herre, jag är kraftlös, bota mig, Herre, min kropp tvinar bort
och min själ är fylld av skräck -o Herre, hur länge?
Kom tillbaka, Herre, rädda mitt liv,
hjälp mig i din godhet,
ty ingen åkallar dig bland de döda.
Vem lovsjunger dig i dödsriket?
Jag är matt av mitt suckande.
Jag dränker min bädd i tårar var natt, sängen dryper av gråt.

I lördags hände något jag aldrig har varit med om tidigare. Under min rast på jobbet fick jag jättemycket ångest. Jag har haft ångest innan jobbet men den har alltid gått över när jag har börjat jobba. Som tur var, möttes jag av förståelse och tröstande kramar när min rast var slut och jag jobbade inte mer den kvällen/natten. Min vän Anna och hennes man Jonas kom och hämtade mig och vi såg Mello tillsammans.

Dagen innan hade jag nämligen varit vaken 23 timmar. 06.30 gick jag upp för att kunna skriva tenta kl. 08.00 och 17-03.45 jobbade jag. Det blev nästan 11 h. Jag sov sen jättedåligt under natten men vaknade ändå positiv vi 13. När jag väl kom till jobbet var i lördags var jag tröttare än vanligt, jag frös och kunde inte avgöra ifall jag var hungrig eller illamående. Under rasten började ångesten växa sig starkare och starkare och jag fick svårt att andas. Jag grät, ringde mamma och grät ännu mer.

Psykisk ohälsa är på riktigt men jag var ändå nervös för att cheferna inte skulle förstå och därför kräva mig kvar på jobbet. Det hände som tur var inte utan istället fick jag flera sms under kvällen från passchefer som frågade hur jag mådde. Att våga visa sig svag är jobbigt men det är 10 gånger jobbigare på en arbetsplats och att då få massa sms som visar att de bryr sig på riktigt. Det gjorde mig så glad.

Jag trivs på mitt jobb men tyvärr tar det väldigt med energi i och med att det är oregelbundna tider och ofta långa pass. Jag inser att jag borde leta efter ett nytt jobb men jag är samtidigt väldigt rädd för att mista så fantastiska kollegor. Det är mycket tänk om? tankar som virvlar runt i huvudet just nu.