Jag vill leva ett kristet liv men känner mig allt för ofta misslyckad som kristen. I mitt huvud har jag en bild av hur man ska vara som bra kristen. Du ska volontärarbete för att hjälpa utsatta, ge en del av din inkomst till din församling, läsa bibeln så och så ofta, be helst hela tiden. Den här bilden är det som sätter stopp och bara skapar problem. För den här bilden är inte jag.

Under bibelskoleåret insåg jag att jag måste utgå ifrån mig. Vad tycker jag om att göra, vad är jag bra på, hur ser min vardag ut? Det var då någon gång som jag bestämde mig för att bloggen skulle få ett mer centrerat innehåll kretsat kring min tro. Men till och med här känns det som om Gud är långt borta och inte alls så central som jag vill.

Gång på gång inser jag att jag fortfarande tycker att det är utmanade att stå upp för min tro. I vissa sammanhang är det svårare än andra, så som det oftast är inom det mesta. Ta SSU till exempel. De senaste två mötena har vi haft värderingsövningar med frågor så som: är människan ond, är du feminist och borde cannabis bli lagligt?

Där och då är det väldigt svårt att förklara varför jag tycker människan är ond och varför jag är feminist. För det handlar om min tro.  Arvsynden säger att människan är ond men kan få förlåtelse och om Gud har skapat människan, både man och kvinna måste vi då även vara lika mycket värda. Därför är jag inte bara feminist utan även socialdemokrat. Jag kan nämligen inte få ihop det på något annat sätt än att socialismen är det kristna synsättet. Jag vet att det är många som inte håller med mig men det är så jag tänker.

Det jag ville säga med den här texten är att vi aldrig är misslyckade i Guds ögon, varken som kristna, studenter eller vad det nu det är man känner sig misslyckad som.