En värld utan ondskan är näst intill omöjlig att tänka sig. Senast igår blev flera människor skjutna till döds på en gayklubb i Orlando. Varje dag dör människor på grund av ondskan i världen. Men jag tror inte att det är så här Gud vill att det ska vara. Jag vet att det inte är så här det var tänkt. Jag tror att det var Gud som skapade människan, hur han gjorde det är inte det viktiga, bara att han gjorde det. Att leva i värld utan nyhetsinslag av krig, utan avundsjuka och otrohet, utan girighet och själviskhet, utan ondskan, är min djupaste längtan. Jag vet knappt om jag kan tillräckligt vackra ord för att beskriva hur fantastiskt underbart det skulle vara att leva i den världen, att få leva i paradiset.

 

Även fast ondskan förstör så mycket av Guds fantastiska skapelse finns det spår av perfektion, spår av paradiset. Det bästa exemplet är all fantastisk natur runt om i världen. Kärnorna i en solros, en lupins blommor, smaken av en solvarm jordgubbe. Vattenfall och solen som glittrar en insjö med vita näckrosor. Svindeln av att titta upp mot Eiffeltornet och regnbågen som syns i fontänen. Men ett ännu bättre spår är att vi människor kan tycka att saker och ting är vackra. Om Gud inte är kärleksfull, varför skulle vi då vara skapta med förmågan att kunna uppleva skillnaden mellan vackert och inte vackert? Om vi inte är skapta av Gud, varför kan vi urskilja vad som är vackert och inte vackert? 

 

 

 

 

 

 

 

Från att jag konfirmerades för fem år sedan till att jag flyttade till Uppsala hängde jag i Sörbykyrkan i Örebro. En gång i veckan var jag där på ungdomskvällarna. Ungdomarna var min församling och jag trivdes hur bra som helst fram tills mitt sista år. Näst intill alla i ungdomsgruppen var med och planerade inför ett jättestort helgläger, alla utom jag. Det var så det kändes. Allt kretsade kring detta läger som jag inte var en del av. Det enda som fortfarande höll mig kvar var konfirmandgruppen men tillslut tappade jag lusten helt. Jag kände mig inte hemma i kyrkan över huvud taget. Jag mådde hemskt dåligt veckorna innan studenten och sökte mig längre och längre bort från Gud. 

 

Räddningen blev Lötenkyrkan. Det är den första kyrkan som jag har känt mig som en del av. Det var min församling även fast jag inte var betalade medlem. Alla uppgifter som jag hade under min församlingspraktik betydde otroligt mycket. Jag kände mig behövd och viktig på ett helt annat sätt. Mitt huvudansvar för läxläsningen fick mig att fundera på att bli lågstadielärare. Tack vare Luk 24 lärde jag känna fantastiska människor och jag lärde mig ett lovsångprogram som jag garanterat kommer att ha användning av. De få gånger med söndagsskolan lärde mig att barn inte fungerar som vuxna. Allt det jag fick göra betydde mycket för mitt bibelskoleår. 

 

Från att jag flyttade från Uppsala har jag gått på varje gudstjänst men det känns ändå inte som att det är min församling, som att jag är en del av en grupp. Till hösten hoppas jag på att hitta en församling som jag trivs i som har hemgrupper så att jag lär känna fler kristna personer. 

 

 

 Merci mes amis 

 

Guds närvaro är något som jag har svårt med. I och med att jag läste teologi- och församlingsspåret besökte vi några olika församlingar och jag upptäckte att vilken typ av kyrka det är, har en stor betydelse. I en kyrka som är helt ny, utan allt som jag är van vid har jag otroligt svårt att känna Guds närvaro. Jag vill ha det jag är van vid och efter ett år i Uppsala och Lötenkyrkan är det fortfarande det som jag längtar tillbaka till.

 

Att sätta ord på vad som är Guds närvaro är näst intill omöjligt. Att beskriva känslor i allmänhet är något som jag tycker är svårt men att beskriva känslor kopplade till Gud är ännu svårare. Det är som ett totalt lugn samtidigt som man är så glad att det inte går att le. Alla ens problem blir obetydliga, Gud har all kontroll ändå. Alla tankar och funderingar, all stress och alla ens andra känslor trubbas ut. Kvar blir lugnet och glädjen, tacksamheten.

 

 

 

• Lovsångspass i kyrkan
• Förbön
• Egen bön med tänt ljus
• Nattvarden
• Syndabekännelsen
• Välsignelsen  

 

Innan allt fanns Gud. Han är inte en del av allt och en del av honom är Jesus. Jesus har alltid funnits. Gud skapar jorden och sist människan. Allt är perfekt så som det är tänkt men något går fel och gör att relationen mellan människan och Gud är trasig. Gång på gång försöker Gud rädda människan och få henne att börja lita på Gud och inte sig själva. Gång på gång lovar människan att följa Gud men gång på gång bryter människan sina löften. Gud vill verkligen rädda människorna och beslutar sig till slut för att låta sig själv födas som en människa. Människan får namnet Jesus och växer upp på jorden med känslor som vilken människa som helst. Han blir galet arg och välter bord omkring sig. Han äter och lever tills han blir uppspikat på ett kors. På samma sätt som Alsan offrar sig själv för Edmund på stenbordet i Narnia Häxan och Lejonet, offrar sig Jesus, alltså en del av Gud själv, för oss människor så att alla obrutna löften ska kunna förlåtas. Han dör för människornas skulle för att världen ska kunna dömas rättvist.

 

Tänkt dig en basketmatch. Två lag, en domare och ett utvisningsbås. Det ena laget är människan och det andra är ondskan. Domaren är Gud. Matchen mellan ondskan och människan är brutalt hård. Ondskan är skickliga, vet exakt hur de ska göra för att människorna ska begå regelfel och få utvisning på utvisning. Domaren måste göra sitt jobb. Någon behöver sitta i utvisningsbåset. Människan borde verkligen göra det så oschysst som de spelar. Då sätter sig domaren på bänken. Han kan döma rättvist men människan behöver inte ta straffet själv. Gud gör det istället. (Liknelsen är inte helt hållbar men förhoppningsvis gör det lite enklare att förstå) 

 

Jesus är Guds räddningsplan. För det slutar inte med hans död. På samma sätt som Alsan lever igen, uppstår Jesus. Snödrottningen är inte besegrad på samma sätt som ondskan fortfarande finns kvar i världen men vi har Aslan. Vi har Jesus.

 

För att förklara hur mycket han betyder skulle jag kunna skriva en uppsats om men ett ord räcker egentligen. Han betyder ALLT för mig.