Guds närvaro är något som jag har svårt med. I och med att jag läste teologi- och församlingsspåret besökte vi några olika församlingar och jag upptäckte att vilken typ av kyrka det är, har en stor betydelse. I en kyrka som är helt ny, utan allt som jag är van vid har jag otroligt svårt att känna Guds närvaro. Jag vill ha det jag är van vid och efter ett år i Uppsala och Lötenkyrkan är det fortfarande det som jag längtar tillbaka till.

 

Att sätta ord på vad som är Guds närvaro är näst intill omöjligt. Att beskriva känslor i allmänhet är något som jag tycker är svårt men att beskriva känslor kopplade till Gud är ännu svårare. Det är som ett totalt lugn samtidigt som man är så glad att det inte går att le. Alla ens problem blir obetydliga, Gud har all kontroll ändå. Alla tankar och funderingar, all stress och alla ens andra känslor trubbas ut. Kvar blir lugnet och glädjen, tacksamheten.

 

 

 

• Lovsångspass i kyrkan
• Förbön
• Egen bön med tänt ljus
• Nattvarden
• Syndabekännelsen
• Välsignelsen  

 

Innan allt fanns Gud. Han är inte en del av allt och en del av honom är Jesus. Jesus har alltid funnits. Gud skapar jorden och sist människan. Allt är perfekt så som det är tänkt men något går fel och gör att relationen mellan människan och Gud är trasig. Gång på gång försöker Gud rädda människan och få henne att börja lita på Gud och inte sig själva. Gång på gång lovar människan att följa Gud men gång på gång bryter människan sina löften. Gud vill verkligen rädda människorna och beslutar sig till slut för att låta sig själv födas som en människa. Människan får namnet Jesus och växer upp på jorden med känslor som vilken människa som helst. Han blir galet arg och välter bord omkring sig. Han äter och lever tills han blir uppspikat på ett kors. På samma sätt som Alsan offrar sig själv för Edmund på stenbordet i Narnia Häxan och Lejonet, offrar sig Jesus, alltså en del av Gud själv, för oss människor så att alla obrutna löften ska kunna förlåtas. Han dör för människornas skulle för att världen ska kunna dömas rättvist.

 

Tänkt dig en basketmatch. Två lag, en domare och ett utvisningsbås. Det ena laget är människan och det andra är ondskan. Domaren är Gud. Matchen mellan ondskan och människan är brutalt hård. Ondskan är skickliga, vet exakt hur de ska göra för att människorna ska begå regelfel och få utvisning på utvisning. Domaren måste göra sitt jobb. Någon behöver sitta i utvisningsbåset. Människan borde verkligen göra det så oschysst som de spelar. Då sätter sig domaren på bänken. Han kan döma rättvist men människan behöver inte ta straffet själv. Gud gör det istället. (Liknelsen är inte helt hållbar men förhoppningsvis gör det lite enklare att förstå) 

 

Jesus är Guds räddningsplan. För det slutar inte med hans död. På samma sätt som Alsan lever igen, uppstår Jesus. Snödrottningen är inte besegrad på samma sätt som ondskan fortfarande finns kvar i världen men vi har Aslan. Vi har Jesus.

 

För att förklara hur mycket han betyder skulle jag kunna skriva en uppsats om men ett ord räcker egentligen. Han betyder ALLT för mig.   

 

 

 

 

 

Jag vill först poängtera att det här är mina åsikter och att de som inte håller med inte behöver göra det. Hur tråkigt skulle det inte vara om alla tyckte likadant? 

 

 

Jag tänker på att personer som flyr från krig, lämnar all trygghet och som oftas möts av rasism, ondska och våld längs flykten. Jag tänker på familjen till den lille kille som dog i Medelhavet, på alla som väntar på uppehållstillstånd. 

 

Sverige sägs vara det lyckligaste landet i världen men det finns otroligt många utsatta människor även här. Alla som är fast i beroenden, så djupa att de inte längre har någonstans att bo. De som är abetssökande och gång på gång får ett nej utan förklaring. Alla ungdomar som vågar berätta om sin tro i skolan. 

 

På ett sätt är vi väl alla utsatta. Utsatta för livets upp- och nedgångar. Men det viktigaste är att Gud finns. Utan hoppet på Gud är livet meningslöst.