Hemma efter min första DÅK i Uppland och jag är så otroligt trött. All argumentation, yrkanden hit och dit, bifall och avslag, gör en helt slut i huvudet. Men det är en bra trötthet. För det är på årsmöten som politiken beslutas och som vi verkligen kan ändra det vi inte håller med om. För tredje året i rad argumenterade jag emot ett förbjud av religiösa friskolor. Anledningen är att det svenska skolsystemet och all undervisning utgår ifrån icke-troende perspektiv. Det gör att till och med religionskunskapen inte ens utgår ifrån att typ 4 miljarder människor runt om i världen är troende. (Överslagsräkning utifrån Wikipedias lista på religioner och dess storlek) Så länge som undervisningen är så extremt tydligt vinklat emot all form av religion behöver vi tillåta religiösa friskolor. Varför skrev jag inte ner det här innan jag gick upp i talarstolen? När jag väl stod där framme, uppe på en scen i Gränbyskolans aula, var jag så pass uppjagad av känslor att jag inte riktigt fick sagt det jag ville. 

 

Blad alla områden inom politiken är det utbildning som jag verkligen är intresserad av och jag kan prata i evigheter om hur vi måste ändra samhällssynen på skola, på ämnen (speciellt matte!) och varför lärare borde vara det coolaste yrket på arbetsmarknaden. Men som med det mesta inom politik hänger allt ihop ändå. Det som fastställs inom antirasism och feminism påverkar skolan, det som bestäms inom miljö påverkar arbetsmarknadspolitiken. Allt hänger ihop och allt är därför politik. Och som politisk aktiv kan du vara med och påverka. På riktigt!