Idag är jag ledig om en skulle tänka som förra året. Men icke. I och med att alla utom två bor på skolan, av klassen alltså, har vi ett grupparbete som ska göras och vara klart till nästa torsdag. Grupparbetet är i en kurs som heter postmodernitet samtidsanalys. Kursen handlar om kultur och vad som sägs om kulturen vi lever igenom olika medier. Min grupp, som för övrigt är jag och en kille till, har läst utdrag ur boken Liver efter Gud av Douglas Coupland. Svårt språk och alldeles för långa meningar för att läsas högt enligt mig. Om en snar framtid ska vi fortsätta med hur vi ska redovisa detta arbete.

Vad väntar mer idag då? Jo, jag ska städa och tvätta för att det är torsdag. Jag har nämligen gjort torsdagar till min städ- och tvättdag. Jag och två tjejer som också bor på våning två ska även laga mat tillsammans. Förra veckan gjorde jag sås för första gången. Idag tror jag vi skulle göra paj och en afrikansk maträtt som heter Jambalaya om jag minns rätt.

Imorgon är det fredag och jag kommer se Leander igen. Längtar så att jag går sönder om jag tänker på det. På samma gång är jag rädd för att se honom. Rädd för att jag ska gå sönder och inte bli hel igen. Rädd för att säga hejdå. Rädd för att förlora honom.

Igår fick jag ett meddelande från min syster. Hon skrev något i stil med ”Fett deep blogginlägg ju”. Svarade henne att livet ibland är rätt deep.

Leander är i England på intervju för en skolplats. Jag är galet nervös. För jag är helt säker på att han kommer få den.

Leander kom som sagt hem i söndags från Turkiet och 18.09 kommer vi få se varandra igen. Då kommer jag till Hallsberg och stannar hos honom till 20.41 imorgon för på fredag kommer Ellen och Isak, två av mina bästa vänner från gymnasiet.

Leanders mamma bor i Viby på en gård som Leanders mormors morfar byggt. Det är efter honom gården och Leander är döpt efter. Det är inte många som alltså bor på en gård med samma namn som en själv. När Leander var liten fanns det får på gården men nu finns det bara hästar kvar. Och en katt. Och Oden så klart. Oden är en varghund med mankhöjd i höjd med min midja. En stor hund alltså.

Nu ska jag berätta något som jag inte berättat förut. Jag är rädd för hästar. Inte så pass rädd att jag inte kan se dem på bild eller på avstånd men ändå så rädd att tanken på att klappa en häst får min puls att stiga. Någon gång vill jag ändå rida tillsammans med Leander. Min hästrädsla är något jag vill komma över bara för att få uppleva känslan av att rida. Det verkar riktigt häftigt när hästmänniskorna i min närhet beskriver det.

Om ungefär 7 timmar kommer vi se varandra igen efter mer än två veckor ifrån varandra. Jag längtar.