Sommarens tredje och sista jobbvecka bjuder på EM, packning och examensfirande. Plus en hel del poddavsnitt.

Att förlora ett OS-guld på straffar gjorde ont. Väldigt ont. När Sverige tog silver förra OS tänkte jag nästa mästerskap, då blir det guld. Lika så tänkte jag efter VM i Frankrike 2019. Då vann Sverige över Tyskland och allt var möjligt.

Idag förlorade vi mot Kanada. På straffar. Hedvig Lindahl publicerade en bild på Instagram efter förlusten med orden: ”Wake me up from this nightmare” och jag känner exakt lika dant.

Imorgon jublar jag för OS-silver och inga förlorade matcher innan finalen. Det är stort! Jag började följa det svenska damlandslaget i samband med VM 2011. På 10 år har Sveriges fotbollsdamer tagit två OS-silver och 2 VM-brons. Det är mäktigt! De är också rankade nr 5 i världen. Det jublar jag för.

Jag kommer också jubla för alla fina fotbollsminnen jag har fått vara med om och som väntar. Nästa mästerskap är EM 2022 i England och därefter VM 2023 i Australien och Nya Zeeland. #VIÄRSVERIGE

Ville bara bli sedd

Jag lyssnade på Bianca Ingrossos sommarprat tidigare idag och jag finner knappt ord för att beskriva hur rörd jag blev. Tårarna rann och jag kände mig både ledsen och lycklig om varannat. Hon är bara några år äldre än mig och är också skilsmässobarn. Hon var väldigt personlig och berättade hur hon kände när hon var yngre, att allt hon ville bara var att bli sedd.

Att bli sedd är något jag ständigt känner inombords. Jag vill också bara bli sedd. Jag finns här, se mig. Hör mig, förstå mig, tyck om mig. Se mig. Som tur är känner jag mig ofta sedd och omtyckt. Älskad och behövd men nu i en ny stad är ensamheten starkare och det är svårare att minnas alla som bryr sig om mig.

Jag såg på fotboll igår

Vi var ett gäng som satt här på Ansgars och tittade och HJÄLP! vilken spännande match. Tyskland hade kunnat vinna med mycket mer men fy vad irriterande med Tysklands sista mål på frisparken. Redan då kunde jag se hur mycket det skulle skrivas om Durmaz på sociala medier men fy vilket hat som uppstod. Jag håller med om det SSU säger: Make Rasism wrong again.

Diskussionen om dam – och herrfotboll kom också upp och jag blev nästan lite irriterad då en man påstod att intresset för damfotboll är så lågt för att de inte är lika bra som herrarna. Det kanske i sig inte är så konstigt med tanke på hur otroligt stor skillnad det är rent ekonomiskt. Nilla Fischer pratar om det i sitt sommarprat från 2015 och siffrorna är läskiga.

Enligt mig hänger det ihop. Tjejlagen får de sämre halltiderna om det ens finns tid för dem och senare i damallsvenskan ges inte alls samma reklam och publicitet. Mycket bra har hänt sedan jag började följa damlandslaget 2011 men mycket är kvar. Vidare uppåt, när Sverige spelar landskamp sänd de i tv12. Vem har tv12? Väldigt få. När då jag, som aktivt följer damfotboll och Sveriges damer, har svårt att hitta info om när matcherna är, jag då är det inte svårt att förstå varför den stora publiken inte hittar dit.

Feminismen behövs för att göra fotboll jämställd

Det som behövs för att damfotboll ska sändas i samma kanaler som herrarna och få lika bra hall/plantider är feminism. För så länge som tjejer i grupp är mindre värda än killar i grupp finns problemen kvar. Och de finns. Det är den ända anledningen jag kan komma på till varför sporter så som skidor, simning eller andra inviduella sporter är jämställda.