Jag läste ut årets första bok i fredags. Den råkar också vara min favoritbok av min favoritförfattare: Min mormor hälsar och säger förlåt av Fredrik Backman. Den låg till sig på mitt nattduksbord ett tag men i veckan kom jag på den briljanta idén att läsa bok på tåget till jobbet.

Senaste gången jag läste just Min mormor så var i maj 2015. Jag bodde i Örebro, skrev gymnasiearbete och var stressad över hur livet efter gymnasiet skulle bli. Så här närmare 8 år senare vill jag tro att jag fick en annan läsupplevelse tack vare att jag är ju 8 år äldre. För boken har så många dimensioner. Den är stundtals superrolig, som scenen när Elsa och mamma blir eskorterade till sjukhuset av polisen för att polisen tror att mamma har värkar och ska föda Halven. Det var ju inte alls det Elsa menade när hon sa att mamma ska föda barn. Att mamma är chef på just det sjukhuset gjorde allt väldigt mycket roligare. Jag satt på tåget när jag läste den delen och jag behövde anstränga mig mycket för att inte skratta rakt ut. Förhoppningsvis störde jag inte så mycket.

Samtidigt är den sorglig, som när mormor dör trots att döden är hennes nemesis. Elsa blir riktigt arg på mormor då. Hur ska Elsa kunna ta sig till Landet-Nästan-Vaken utan mormor? Eller när Elsa får höra historien om Sam, mannen som jagat henne som den läskigaste skuggan av dem alla.

Det som gör Min mormor till min favoritbok av Backman är Elsa. Hon är nästan 8 år gammal, älskar Harry Potter och rättar skyltar med en röd markeringspenna som hon fått av sin pappa. Hon är annorlunda. Hon vet det för att alla i skolan säger det hela tiden. Och smarthuvuden gillar inte annorlunda barn, så Elsa är bra på att springa. Men att vara annorlunda är en superkraft enligt mormor.

Att skriva en bok med en nästan 8-åring som huvudkaraktär till vuxna som målgrupp måste vara en utmaning. Backman löser det genom Elsas besserwisser-personlighet. Hon kan väldigt många ord som jag gissar att få barn faktiskt kan. Sedan så använder Elsa Wikipedia väldigt mycket.

I måndags var det röd dag här i Frankrike och jag passade på att besöka en stor galleria för att köpa lite saker. I en holländsk butik som heter HEMA hittade jag temuggen, glaset, ljuset och även kökshanddukar. I en matvaruaffär liknande Ica Maxi hittade jag vinglas också. Carrefour hette den.

Att gå i affärer eller att gå runt i en galleria är något som jag har saknat under pandemin. Även fast jag sällan köper något så tycker jag om att befinna mig runt andra människor och bara gå runt och titta på saker. Som böcker till exempel. Bokaffären som jag gick in i hade ”bara” en bok av Fredrik Backman men jag vet att fler av hans böcker finns översatta till franska. Innan jag lämnar Paris vill jag nämligen köpa någon av hans böcker. Jag måste bara bestämma vilken.

Innan jul träffade jag Fredrik Backman. Han är författare och ett geni. Ett geni på att sätta ihop ord till fraser, fraser till meningar, meningar till stycken och stycken till en bok. Bara att kunna göra det är tillräckligt för att ses som geni i mina ögon och när man då gör det så att jag både skrattar och gråter, då är man verkligen ett geni.

Du kanske känner igen hans namn och tänker ”Kan det vara han som skrev En man som heter Ove”? Det stämmer plus ett antal andra böcker som alla har varit min favoritbok efter att jag läst klart den.

I dag läste jag hans senaste: Folk med ångest. Jag vet inte om det var titeln eller tanken på att få läsa en till bok av mitt favoritgeni som gjorde att jag väntade med att läsa boken. Ångest är ju lite skrämmande. Speciellt när man (läs jag) har eller nyligen har haft ångest vill man (läs jag igen) ju inte läsa om ångest. Det kan också ha varit min lilla klimatängel som numera sitter på min axel och försöker guida mig i att ta vettiga beslut ur ett klimatperspektiv som gjorde att jag inte köpte boken när den kom ut.

Men när en bra bokhandel hade signering med Fredrik Backman precis innan jul så som stora bokhandlar vanligt vis har, ja då struntade jag i klimatängeln och köpte boken ändå.

Jag ska göra ett försök till att beskriv den här boken utan att avslöja handlingen. För handlingen är rätt hoppig men väldigt genialiskt så som bara Fredrik Backman kan få en handling att bli. Som titeln kanske avslöjar så handlar den om folk med ångest, men kanske mest om idioter. För vi alla är bra på att kalla både oss själva och andra för just idioter. Och visst är man en idiot om man försöker råna en kontantfri bank?

Boken handlar alltså om folk med ångest, om idioter men också om ett gisslandrama under en lägenhetsvisning.

Jag läste ut den i dag och blev golvad av både skratt och gråt. Det är inte många böcker som har fått mig att gråta men denna är en av få. När tårarna rann nerför mina kinder och immade igen mina glasögon bestämde jag mig för att försöka göra mitt absolut bästa till få så många som möjligt till att läsa den. Inte för att det är en av de roligaste böckerna jag har läst utan för att den handlar om just det den handlar om. Om idioter, ett gisslandrama och om ångest.

”Jag tror tyvärr att de flesta människor fortfarande kommer få större sympati från kollegor och chefer på sin arbetsplats om de ser hängiga ut en morgon och säger ’jag är bakfull’ än om de berättar ’jag har ångest’. Men jag tror att vi möter människor på gatan varje dag som känner samma sak som du och jag, många av dem vet bara inte vad det är”

Fredrik Backman, sida 331

Det här är alltså inget boktips. Det är en önskan om att så många som möjligt läser den här boken och börjar plantera äppelträd, även fast vi vet att jorden går under imorgon. (Om ni läser boken kommer ni fatta exakt vad äppelträd har med saken att göra.)