Dö inte. Inte än i alla fall.
För precis en månad sedan skrev jag de här orden. Tårarna rann och jag var så rädd. Rädslan finns fortfarande kvar men jag är framför allt tacksam över att ha världens bästa farmor och farfar. Det här inlägget är ett kärleksbrev till er. Jag älskar er.
Ta mig hit igen. Jag vill få komma tillbaka, inte bara till platsen men också till tryggheten.
Jag vet inte om jag kommer publicera det här men jag behöver skriva det här. Farmor och farfar: dö inte. Snälla. För jag börjar gråta bara av att skriva det här. Jag kan inte och vill inte tänka på ett liv och en vardag utan er. Även fast vi inte bor i samma stad längre och därför inte ses lika ofta så måste ni veta att jag tänker på er. Fan.
De senaste veckorna har jag blivit påmind om världens dödlighet och att också ni blir äldre. Jag ler lite nu för jag kommer också tänka på i somras när ingen av er hörde vad jag sa. Gång på gång fick jag säga om. Och alla gånger du gissade. Oj så fel och så roligt det blev farfar. Fan.
Jag vet att ni inte kommer leva för alltid men ni får inte dö nu, okej? Än så länge är ni friska och har insett allvaret. I bland är det tur med en läkare i släkten.
Det finns så mycket jag vill säga. Så mycket jag vill tacka er för. Den kärleken jag har fått vill jag ge tillbaka.
Jag hade tänkt åka och hälsa på över påsk men nu får det bli via facetime istället.
Jag älskar er båda så otroligt mycket. Orden räcker inte till. Det gör fysiskt ont att tänka på hur en tillvaro utan er skulle vara.
Ingen sommar utan Slyte
Varning för bildbomd
Stora Stugan där jag är uppväxt på somrarna. Sedan ca 5 år tillbaka bor min farbror där.
Under Stora Stugan finns två garage som luktar himmelskt av år av bensin och annat.
Körsbärsträdet var moget så jag och Linda plockade varsin hink som sedan blev sylt.
2006 grävde vi runt grunden och gjorde också en ny trapp ner till garaget. Minns det så väl. Snäckorna är plockade på västkusten vid Uddevalla.
Slytes vattenpump som då och då sätter igång och låter. Det blåa handtaget var så enormt trögt när en var liten.
Vita vinbär som pappa planterat.
Båtstenen, båthuset och Hjälmaren.
Farfar ser efter komposten med jordfräsen.
Det här är Lilla stugan där jag, Linda, Sofia och Gustav sov första natten. Sedan var Sofia tvungen att åka hem och sista natten var det bara jag kvar.
Den hårfärgen vill jag ha tillbaka.
Söt va?
Sovrummet. Här sov jag sista natten för det kändes tryggare med två stängda dörrar.
Köket. Stugan har vatten men inget badrum vilket är det enda som verkligen saknas.
Resten av stugan.
Eldplatsen tror jag inte är fungerande men bra förvaringsplats ger den. Ser ni klockan?
Upp i det blå
Matklockan plingar alltid farmor eller någon annan i för att säga att det är mat.
Farmors knyppling. Många par pinnar!
Det var några av de bilder jag tog i Slyte.
Hjälmaren
Vill ni se fler bilder från Slyte och min minisemester förra veckan?
Dit täckningen inte når
Det jag inte visste när jag åkte till Slyte var att det inte finns någon Wifi denna sommar . Det har gjort att jag gett upp tanken på att blogga och följa med i sociala medier. Jag vet inte om det är för att jag har Vilmla eller om det är något annat som orsakar att inte kan använda min mobil data men ja, irriterande är det.
Nu sitter jag och Linda hemma hos henne och väntar på Lindas pojkvän för att åka tillbaka till Slyte. Jag har köpt resan hem till Uppsala men vill helst inte tänka på att dessa underbara dagar snart är slut. Men men snart kommer Leander hem igen så det kommer bli mysigt ändå.
Snart framme
Jag fryser inte, det är inte kallt, försöker jag intala mig själv. Funderar snart på att gå i till värmen tills tåget kommer här på Enköping station. Det blåser kallt och jag sitter i skuggan men vad gör det när man snart är i Slyte 🙌