När jag sökte jobbet på Max trodde jag inte att jag skulle få det. För vad kan jag? Vad är jag bra på? Ingenting, blir alltid det första som kommer upp i mitt huvudet.

När jag fick komma på intervju, skulle jag berätta tre bra egenskaper som jag har. PANIK. Efter en evighet kom jag fram till tre och jag vet inte om det var min tre egenskaper eller något annat, men jobbet blev mitt.

Natten till söndag, söndag kväll och måndag lunch har jag jobbat och jag trivs riktigt bra. Arbetskollegorna är jättebra, så tålmodiga när jag frågar om hjälp. När jag cyklar hem från jobbet både när klockan är halv 5 på morgonen eller halv 12 på natten, vill jag tillbaka till jobbet. Det är en känsla som jag inte riktigt har haft tidigare och jag njuter. Jag mår bra och jag har allt jag kan önska mig.

Ändå kommer jag på mig själv att undra när det hemska kommer hända. För så bra här kan man inte ha det, enligt mitt huvud. Jag har börjat tänka över vad som skulle hända om  Leander eller någon i min familj dog eller var med om en trafikolycka. För så här bra kan man inte ha det.  Inte på riktigt, inte långsiktigt.

Kanske är det för att jag börjat titta på Sofias Änglar och gråter till alla dessa livsöden som är med i serien. Kanske är det för att jag mådde dåligt i somras och har svårt att lita på att jag nu mår bra. Det jag vet är att jag mår bra och tackar Gud.